Jag bara reser bort. 
Nej, jag vet inte vad landet heter, och du kan inte följa med. Jag vet att där får jag vila i daggvått gräs och på vita klöver ängar, så gråt inte är du snäll.
Men när du känner vinden. Den mjuka ömma vinden den som blåser över stigarna i skogen, där jag en gång bar dig på min trygga rygg. Då ska du känna långt bortifrån en sammetsmjuk smekning från en varm och len mule mot din kind.

     
Bilder ifrån Öland!


Tankarna far i huvudet hela tiden eller så rinner tårana.
Vad ska man nu göra, häst har alltid funnit i mitt liv sedan jag var fem år.
Känns så tomt och overkligt att inte kunna åka och mysa och bara ha de bra när man vill.

Inte bara dessa tankar som far runt.
Allt annat om människorna i mitt liv och runt omkring mig.
Känner mig så ensam, ingen att prata med eller dela allt med.
Jo jag har min sambo och familj.
Men inte dem där vännen som vet allt längre.
Jag saknar verkligen FÖRR I TIDEN!
Om man verkligen vill umgås med mig så borde man väll höra av sig.

Men nu när ingen gör det så får jag väll inse att ingen vill umgås med mig längre.
Önskade bara att man kunde få ett svar om varför?
Vad har jag gjort för fel?

Usch ja, detta gnager sönder mig totalt!

Ha en bra dag alla där ute <3